Bakom handskarna – Malm och Roslund om livet i målet

Det är något speciellt med ett omklädningsrum. Ljudet av dobbar mot golvet, skratt som studsar mellan väggarna och en jargong som ibland balanserar på gränsen – men alltid med hjärta.

[ihc-hide-content ihc_mb_type="show" ihc_mb_who="2,3" ihc_mb_template="1" ]

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

När jag kliver in hos IFK Osby är det precis så. Lite stökigt, ganska högljutt och helt levande.

Efter uppvärmningen går de åt sidan, bort mot ett av målen. Där, i sin egen bubbla, börjar målvaktsparet Anton Malm och Rasmus Roslund sin träning. Det är där samtalet tar vid.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Peter: Om vi börjar från början – varför blev det just målvakt?

Rasmus: – Man var väl jävligt dålig på allt annat, haha. Men det var kul att slänga sig, bli lerig… och ja, man är väl lite dum i huvudet som gillar att få bollen på sig.

Anton: – Det började väl i fotbollsskolan. Man testade någon match i mål och sen bara… fortsatte det. Det är något speciellt med att stå där bak och styra. Det händer mycket hela tiden, och det är jävligt roligt.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Att vara målvakt handlar inte bara om reflexer och räddningar. Det är minst lika mycket en mental kamp.

Rasmus: – Gör man ett misstag kan man inte älta det. Då är man körd resten av matchen. Utespelare kan missa hur mycket som helst och ändå bli hjälte. För oss räcker det med en tabbe.

Anton: – Ja, det är en utsatt position. Allt syns. Och det kan sätta sig i huvudet rätt hårt.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Men det finns en baksida – och en framsida.

Rasmus: – Räddar man laget i slutet, då är man kung. Det är det som är grejen.

Anton: – Att göra den där avgörande räddningen eller hålla nollan… det finns inget bättre.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Trots att de konkurrerar om samma plats är relationen tydlig.

Anton: – Vi blir tajta. Vi tränar ihop flera gånger i veckan och lär känna varandra på fler plan än bara fotboll.

Rasmus: – Man vill ju spela alla matcher, men det går inte. Då får man vara mogen nog att stötta den andra. Man hjälper varandra – även när man själv står vid sidan.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Det märks att respekten är ömsesidig.

Rasmus om Anton: – Han är riktigt bra med fötterna. Styr spelet och är trygg i passningsspelet.

Anton om Rasmus: – Han är orädd. Går in i situationer man själv kanske tvekar i. Det är en styrka.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Samtalet rullar vidare.

Vem hörs mest i målet? – “Det är nog rätt jämnt…” säger Anton.

Vem gör de snyggaste räddningarna? – “TV-räddningar är överskattade egentligen…” fyller Rasmus i.

Och vem är sämst som utespelare? – “Det är jag,” säger Rasmus och skrattar.

Förebilderna är klassiska.

Anton: – Iker Casillas var stor. Och min gamla målvaktstränare Pål Lindin har betytt mycket.

Rasmus: – Casillas… och Petr Čech. Den säsongen han hade i Chelsea – det är helt galet.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Men bortom räddningar och förebilder handlar det om något större.

Rasmus: – Det är en stor del av livet. Man lägger mycket tid här, och hade det inte varit kul hade man inte varit kvar.

Anton: – Man har vuxit upp med det här. Det är mer än bara fotboll – det är gemenskapen också.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

Och när blicken riktas framåt mot säsongen råder det ingen tvekan om ambitionen.

Rasmus: – Vi ska vara ett topplag. Topp tre, minst.

Anton: – Ja, dit vill man. Till kvalet.

De sista utposterna står kvar längst bak.

Ofta ensamma i sina misstag – men lika ensamma i sina avgörande räddningar.

Och kanske är det just där, mellan utsatthet och hjältestatus, som målvaktsrollen blir som tydligast.

Inte bara som en position. Utan som ett sätt att vara.

Bild: Peter Reimer / Hemmamatch.com

[/ihc-hide-content]

Bakom handskarna – Malm och Roslund om livet i målet

Peter Reimer

RelatedPosts